Historia om FGDO


  • Emblem: stående skuggad sjuuddig stjärna inom ovalt strålknippe
  • Finns i hela Sverige, ordenskansli på Västergatan i Malmö.
  • 5 000 bröder, 79 loger och ? systrar i ? loger.
  • Grundades 1781 i England av timmermannen Henry Hurle. Till Malmö genom konsul Gustaf Smith, Trelleborg, direktören E. A. Gyllenberg, Malmö, Redaktören Fr. Lindholm, Landskrona, Köpmannen S. Herrström, Malmö, Disponenten A. E. Månsson, Trelleborg, Postexp. S. Strömberg, Trelleborg samt Ingenjören T. Ahlgren, Stockholm.
  • Styrs i Sverige av en Riksstorädelärk (RSÄÄ)
  • 7 grader:
    1. Eubat
    2. Bard
    3. Druid
    4. Kapitelgraden
    5. Ringgraden
    6. OldÄrk
    7. RiksOldÄrk
  • Valspråk:
  • Den sökande skall vara rekommenderad av 2 faddrar, vara minst 21 år, tro på en allmän gud, åtnjuta medborgerlig aktning, ha en självständig ekonomisk ställning och vara medveten om kostnadsbilden inom Orden.

Orden arbetar med karaktärsdaning utifrån tron på en allmän gud och de druidiska idealen, broderlig samvaro samt idkar välgörenhet. Damerna samlas i Birgitta-loger.

Den nutida Druidorden stiftades vid en tid av oro och intolerans med politiska och religiösa stridigheter i det land som såg den födas, Storbritannien. Aktning för människoliv och människovärde var det dåligt ställt med i det dåtida samhället. Det var snarare en regel än ett undantag att debatter och diskussioner ledde till våldsamma bråk, ofta med blodsutgjutelser. Det var inte så länge sedan den protestantiska Hannoverdynastin hade ersatt den romersk-katolska familjen Stuart. Den en gång så populäre "Bonnie Prince Charles" levde fort farande, nu som en utblottad gammal man på kontinenten, giss lad av brittiska jakobiter som "Kungen över vattnet" och anti-romersk-katolska sammandrabbningar ledde till sådana hemska excesser som Gordon-upproret 1780 - året före Druidordens grundande - då London stod i lågor och staden var utlämnad åt en drucken mob.

Det fanns också andra strömningar. Vid den här tiden började litteraturen utforska det keltiska arvet. Thomas Gray blev ledande, och hämtade sin inspiration bl. a. från keltiska harpospelare. Hans "The bard" exempelvis har walesiskt ämne. En av dem som starkt påverkades av Gray var skotten James Macpherson, som nedtecknade gaeliska dikter ur folktraditionen och översatte dem till engelska. En samling av femton sådana dikter som till stor del handlade om sagohjälten Fingal utkom 1760. Skotska beundrare hoppades att han skulle åstadkomma en så omfattande samling dikter att de kunde betecknas som ett epos. Frestelsen blev Macpherson för stark att motstå. Han gjorde en resa i de skotska högländerna och tryckte 1762 "Fingal, en gammal episk dikt i sex böcker, författad av Ossian, Fingals son, på prosa översatta från gaeliska av James Macpherson". Tre år senare utkom en samlad upplaga av "Ossians sånger". Hur mycket äkta material han haft att bygga på och vad som är en fiktion av Macpherson är än i dag svårt att avgöra.

Även om här förelåg en form av ett slags litterär förfalskning så blev "Ossiansångerna" älsklingsläsning med sina vemodsfulla stämningar och den blinde gamle barden Ossians tungsinta klagan över sonen Oscars död. En naturlig följd av "Ossians sånger" blev ett nyvaknat intresse för keltisk forntid och det omedelbara resultatet kunde utläsas i ett förnyat anseende av bardväsendet i Wales, som genom landets fredliga anglisering mer och mer tynat bort. Nu återuppväcktes gamla druidiska traditioner. Tävlingar i skaldekonst, som förr avhållits under namnet eisteddfodd, återinfördes och så långt det var möjligt plockade man i bardväsendets form fram gamla druidiska ceremonier. De legendariska druiderna var en grupp av präster som ledde gudstjänster och rituella fester hos kelterna i Frankrike och England.

Ett antal gentlemän brukade samlas på ett värdshus på Poland Street, nära Oxford Street, som hette "The Kings Arms". Platsen låg alltför nära den Iivliga Oxford Street för att vara fri från ovälkomna bråkmakare. För att slippa dessa bildade därför våra fredliga vänner en sammanslutning och hyrde ett rum av värdshusvärden där de kunde vara ostörda. De bestämde sig för att ge sin förening ett namn och att instifta hemliga tecken och lösenord, varigenom endast de som hörde till deras skara kunde komma in. Efter en del funderande och många möten föreslog den 24 november en av medlemmarna, en viss herr Hurle, att de skulle bära Druidernas namn vidare. Han påpekade att de gamla druiderna i Britannia hade varit patriotiska, musicerande, varit intresserade av poesi och muntligt framförande av egna verk och att de sökt fred. De hade till och med gått så långt att de försökt mäkla fred mellan stridande stammar när de ansåg någon krigföring orättvis, de hade därtill verkat för välgörenhet. Idén vann allmänt gillande och namne an togs omedelbart. Värdshuset "The Kings Arms” existerar fortfarande och har en inskription vilken påminner om att A.O.D. (Ancient Order of Druids) såg dagens ljus där 1781. Utöver Hurle är den ende kände grundaren herr William Jones.

De första bröderna hade varit män med hög social standard. De var herrar som använde näsdukar, badade, hade bildning och använde ett vårdat språk. Men år 1810 fanns det i logerna medlemmar, vars dåliga uppförande och vanor togs illa upp av andra bröder. Orden var i krist. För att kunna utestänga de illa ansedda bröderna som de inte ville se på sina möten utformades "The Royal Arch Chapter Degree".

Under 1820-talet kom så den andra krisen. Dessa mindre bemedlade bröder försökte vid den här tiden att ändra på ursprungsandan med dess inriktning till musik och broderlig gemenskap och förvandla Orden till en ekonomisk biståndskälla. För dessa bröder var lönerna låga, arbetslöshet var ofta förekommande, sjukdom och död något som förekom mycket oftare än vad fallet är i våra dagar. Man hoppades kunna lösa den andra genom att runt 1830 införa välgörenhetsavgifter på frivillig basis. Men andra bröder ville gå längre och införa en obligatorisk avgift. År 1834 sammankallades en kongress som varade i tre dagar för att lösa frågan. Eftersom man inte kunde finna någon kompromiss, så beslöt över hälften av de loger som förespråkade en obligatorisk sjuk- och begravningskassa att bryta sig ur.

 

Logerna som utträdde kallade sig för United Ancient Order of Druids (UAOD) eftersom de ansåg att de bara hade skilt sig från ursprungsföreningen. Snart ägde ytterligare en splittring rum bland de norra logerna i Orden. Sheffields Likställda Druidorden bildades som utbrytning från FGDO även om man hade antagit mottot: "Unity, Peace and Concord". Senare bildades Manchesters Druidorden också genom utbrytning F.G.D.O. Allt eftersom staten införde sjukkassor och arbetslöshetsunderstöd och fackföreningarna växte fram, dog några av dessa fraktioner ut. Idag är A.O.D., U.A.O.D., the Order of Druids och the Sheffield Equalised Order är fortfarande aktiva i Storbritannien. Idag samarbetar A.O.D. och U.A.O.D. i International Grand Lodge of Druids (I.G.L.D.). U.A.O.D:s brittiska högkvarter ligger i Druids Hall, Bristol.

A.O.D. fördes över till USA under 1820-talet, men på grund av administrativt krångel m.m. övergick USA till att tillhöra U.A.O.D. Flera tyska emigranter upptogs i orden och när dessa återvände till Tyskland så tog de orden med sig. 1872 öppnades den första logen på tysk mark, och därifrån var steget inte långt till Sverige. Sedan början av 1900 underhöll dåvarande danske konsuln Gustaf Smith, bördig från Trelleborg, en omfattande korrespondens med de ledande männen för den tyska Druidorden. Gustaf Smith var väl förtrogen med ordensarbete eftersom han var medlem i såväl Frimurare Orden som Odd Fellow Orden (ExDep. Storsire).

Fredagen den 10 juni 1904 togs det avgörande steget, resan till Kiel för invigning i Druidordens hemligheter. Den 11 juni upptogs grundarna i orden, den blivande logen Ad Astra:s ämbetsmän utsågs. Tillbaka i Sverige ordnades lokalfrågan först genom att man vid ett sammanträde den 27 augusti 1904 beslöt att hyra en lokal i Odd Fellowpalatset, Gustaf Adolfstorg. Den 10 april 1905 ägde den högtidliga lokalinvigningen rum. Efter det man nu fått lokal att arbeta i hölls lagenligt sammankomster var fjortonde dag. Efter hand accentuerades allt mer att Ad Astras första lund var en nödlösning. Sålunda saknade man här något av det väsentligaste, för att den andakt man sökte skulle infinna sig, nämligen ostörd ro. Mer och mer gjorde sig därför bland bröderna önskemålet om en egen boning allt kraftigare hörd.

1909 hyrde orden in sig i andra våningen på Baltzarsgatan 26 i Malmö. Lokalerna vid Baltzarsgatan skulle komma att bli de svenska druidbrödernas tillflyktsort ända fram till 1924. Den egentliga logelokalen, Lunden, var uppbyggd efter förebilden av ett forntida blockhus. I Lundens mitt stod altaret, bestående av tre i mosaik utförda granitblock och placerat under ett i taket väl ut fört imiterat rökfång, genom vilket himlens stjärnor var synliga å en blå botten. Till höger i Lunden, under en ek som sträckte sitt yviga grenverk vida omkring var Ä.Ä:s plats och fondväggen bakom honom upptog en målning föreställande Stonehenge, som vid denna tid ansågs vara ett gammalt druidtempel. Strax framför Ä. Ä:s plats återfanns en gyllene glob med måne och sjustjärnor utskurna. Till vänster i Lunden, i en gjord utbyggnad, var M. Ä:s plats och han satt under en i slingrande runor lagd inskrift. Bakom M. Ä:s stol återfanns en stor bautasten, å vilken avlidna bröders namn inhuggits. Så snart ekonomin tillät så byggde man ett eget ordenshus. På den redan tidigare inköpta tomten nr XII i kvarteret Jörgen Kock vid Västergatan i Malmö hade man den 15 augusti 1923 högtidligen nedlagt hörnstenen till Druidernas Högborg och den 10 maj 1924 ägde högtidlig invigning rum av de lokaler som ännu femtiofem år senare är alla druiders fasta tillflyktsort.

© Logen Selene 2012 webmaster